Starten
Det började i det lilla. En transistorradio i läderfodral, med skalvisare prydd av en konstgjord briljant och en liten pil vid frekvensen för Radio Nord. I gränsbygden mellan Sverige och Norge, där signalerna studsade mellan skog och berg, blev radion mer än teknik, den blev en populär tillgång för gemenskap, nyfikenhet och drömmar.
Som SWL på mellanvåg och kortvåg satt man med örat nära apparaten, ibland med en hembyggd antenn sträckt över gården, och lyssnade på röster som färdades tusentals kilometer genom natten. Radio Luxemburg var en självklarhet, med listor, jinglar och röster som talade direkt till ungdomens hjärta. Och så det norska kortvågsprogrammet Postkassen, där anhöriga skickade hälsningar till sina sjömän. Ett slags ljudbrev från land till hav.
Men så kom den stora bomben: Radio Nord. Från sändarbåten Bon Jour i Östersjön bröt den in i vardagen med en energi som aldrig tidigare hörts. Musiken, reklamen, rösterna – allt var nytt, friskt, förbjudet och oemotståndligt. Vi yngre radiolyssnare stod nästan i givakt på en stol med örat intill radion på vägghyllan, som om vi ville suga in varje sekund. När sista sändningen kom den 30 juni 1962, var det som att en epok dog.
Men jinglarna sitter fortfarande kvar i minnet:
"Gunga till tonerna från Radio Nord!"
"Låten från båten – Radio Nord presenterar!"
"Vi lyssnar till Radio Nord – varje dag, varje timme!"
Dessa jinglar var inte bara reklam – de var ljudliga identitetsmarkörer, som fastnade i minnet och blev en del av vardagen.
___
Och så de stora händelserna. När Ingemar Johansson boxades, sände Radio Luxemburg matchen. Det var natt, radion sprakade, och varje slag ekade som om det vore vårt eget hjärta som dunkade. Sedan kom 60-talets mörka skuggor: mordet på John F. Kennedy, Martin Luther King, och Robert Kennedy. Röster som bar hopp, som talade om rättvisa, framtid, förändring – tystades. Vi satt där, med radion som enda vittne, och kände hur något gick förlorat. Inte bara män, utan möjligheter.
För oss unga var det som om framtiden själv blev skjuten. Radion bar inte bara nyheter – den bar sorgen. Den blev en symbol för det som kunde ha varit. Och ändå fortsatte vi att lyssna. För i etern fanns fortfarande musik, drömmar, röster som bar oss vidare och följde oss i många, många år framåt.
_____
Utanför barndomens dörr ligger ett landskap som inte längre svarar. Det som en gång bar våra steg, våra drömmar, våra barndomsröster – har tystnat, förvandlats, försvunnit. Torpen där människor levde, älskade, slet och dog har rivits eller förfallit till ruiner, och med dem försvann också berättelserna, dofterna, värmen.
Stigarna man följde med barfotasteg genom sommarsval skog har suddats ut av traktorspår – djupa, parallella fåror som skär genom marken utan minne, utan riktning, utan själ.
Gammalskogen, den som en gång omslöt oss med sin svalka och sitt dunkel, där varje träd bar på tyst kunskap, där gläntorna öppnade sig som hemliga rum för bär, svamp och tankar – den skogen är borta. Ersatt av planterad monotoni, rader av gran som står som tysta soldater i ett krig mot det levande.
Man står där, utanför barndomens dörr, och känner hur tiden dragit undan det som en gång var evigt. Det är inte bara landskapet som förändrats – det är själva möjligheten att drömma i det.
Drömmarna som vilade i storskogens dunkel har tystnat. Framtiden känns avskalad, som en karta där alla stigar suddats ut, som ett hjärta där rytmen blivit mekanisk.
Vad händer med oss när skogen inte längre bär våra minnen? När barndomens rum förvandlas till produktionsytor, när tystnaden inte längre är vila utan tomhet?
Utanför barndomens dörr står man kvar, och försöker minnas hur det lät när vinden rörde vid blåbärsriset, hur det kändes att vara liten i en stor skog som aldrig dömde, bara bar.
Och kanske – kanske – kan minnet bli en ny stig, om vi vågar gå den tillsammans.