När naturen trycker på…

Det var i januari, en sån där helg då skogen står helt still och kylan biter hårt i kinderna. Mannen satt i sin stuga långt uppå skogen, och vid 18‑tiden började magen säga ifrån. Termometern visade –32°, och utedasset låg nästan hundra meter bort. Han tittade ut genom fönstret, såg månskenet och muttrade: ”Nä. Det där får vänta tills i möra. Ingen människa går hundra meter i –32° för att göra sina behov.” Trycket ökade, men han löste det genom att sitta på ena skinkan för att ”hålla emot bättre”. Det funkade förvånansvärt bra, så han gick och lade sig.

Vid 6‑tiden vaknade han. Nu var det inte bara prekärt, det var akut. Termometern visade –35°, och magen hade bestämt sig: Nu! Han försökte invänta ljuset, men kroppen hade en annan uppfattning om tidtabellen. Så han klädde på sig med kirurgisk precision. Ett plagg i taget. Inga hastiga rörelser. Sen började han vandringen mot utedasset.

Det blev en sorts värmländsk pilgrimsfärd: Ett steg. Knipa. Vänta. Nästa steg. Knipa. Vänta. Han insåg att hundra meter i –35° var ungefär som att gå till Nordpolen. Men nöden har ingen lag, så han fortsatte.

Efter många långa minuter nådde han äntligen trappsteget. Han sträckte sig efter kroken på dassdörren och just då släppte allt. Trycket gav upp, byxorna fylldes, och behovet av utedasset försvann lika snabbt som värmen i fingrarna. Det var bara att vända tillbaka, gå bredbent som en cowboy som suttit för länge i sadeln, ta av sig kläderna ute i –35° och börja tvätta både sig själv och underkläderna. Det tog sin tid, och han pratade rätt högt med sig själv så det ekade dovt mellan granarna. När någon senare frågade varför han inte bara hukat sig bakom stugan och löst problemet där, svarade han: ”Jag kom aldrig på tanken att jag kunde göra det. Tyvärr.”

                                                                                                              Fritt efter mannens egen berättelse